Med en erfaren centrallinje (två 70-talister i startelvan!) som till och med fick Prebens startelva att se ungdomlig ut skulle Stureby denna kväll visa att gammal är äldst.
Med en stark och fokuserad uppvärmning kom Preben BoIS till spel fyllda med självförtroende från förra veckans starka andra halvlek mot Tullinge. Coach Loebbert manade på och berömde, ”ta nu med det här fokuset ut på plan och ta tag i taktpinnen direkt från start!”.
Sagt och gjort, Preben visade under de första minuterna varför de inför matchen hade en högre tabell-placering än besökarna från Stureby. Ett rappt passningsspel och bra intensitet i presspelet låg till grund för det spelövertag som etablerade danskarna på motståndarhalvan mest hela tiden, med halvchanser och fasta situationer som resultat.
Med tio minuter på klockan vann Preben en hörna som tillförordnade hörnläggare Eric Hörnell lunkade ut för att slå. Med Lindén, Prebens ordinarie ”dead ball specialist” stämbands-inflammerad så fick andra kliva fram i hans ställe och Hörnells leveranser landade för det mesta på rätt yta och det osade hett i det Sturebyska straffområdet vid flera tillfällen. Just denna gick i bakre ytan där Widén plöjde sig fram likt en skördetröska och lyckades få pannan på bollen, Sturebys rutinerade målis (född 1979!) dök som en panter och lyckades mota första försöket men då var han där igen, Johan Ekman, förra veckans frälsare, och tryckte in 1-0.
Med 1-0 i ryggen fortsatte Dansken att trumma på. Ole, Gibba och Filip hade alla tre varsitt bra läge att utöka ledningen. Man flyttade fram många spelare i banan, vilket i och för sig ledde till sporadiska kontrings-framstötar från gästerna men på det stora hela kändes det tryggt och känslan att 2-0 skulle komma gjorde att Sturebys kvittering till 1-1 precis innan halvtidsvilan kändes både onödig och snöplig.
Ett anfall på deras vänstersida och ett Preben som inte var tillräckligt aggressivt, en passning in i mitten och ett förvisso tamt men välriktat och studsande skott letade sig in i bortre målgaveln.
I halvtidspausen var tugget trots det bittra baklängesmålet positivt, stort bollinnehav och mycket spel på motståndarhalvan ingav en känsla av att Stureby inte skulle orka att hålla uppe sitt aggressiva försvarsspel i 90 minuter.
Andra halvlekens start präglades av mindre ordnat spel, ställningskrig och halvchanser i båda riktningarna. Aningen mer bollinnehav för Dansken men inga klara chanser skapades. Stureby å sin sida kändes farliga på sina fasta situationer och fortsatte komma i omställningslägen som såg lovande ut men oftast avvärjdes av Preben-försvaret eller försvann ut i intet på grund av en slarvig passning eller ett felbeslut.
I 65:e minuten var Stureby-skärpan dock på topp, en lös boll på mitten plockades upp av det forna Italienska ungdomsproffset Lorenzo Muzzillo som drev fram och strax utanför straffområdet skickade iväg en projektil som fick nätmaskorna i målburen att stå som en strut. Ett vackert mål och en ordentlig kalldusch för hemmaspelarna.
Kommande halvtimme blev med Danska ögon en av de mer frustrerande på länge. Stureby låg med så gott som hela laget på rätt sida boll och med 2-1 i ryggen så avtog inget av deras aggressivitet och de bjöd ingalunda på något. Preben trummade på men forceringen kändes rörig och man kom sällan till 100%-iga chanser, även om det definitivt vaskades fram tillräckligt för ett kvitteringsmål, bland annat två avslut i överliggaren, det ena från Niels och det andra från Godén som deltog i mängder av anfall.
Även om Muzzillos mål var en pärla så måste vi lyfta fram Niels rabona som matchens delikatess, från utkanten av straffområdet piskade han in ett väl avvägt inlägg som letade sig fram till Filip som inte fick dit bollen. Även Kamil och Tersmann bjöd på fina inlägg men avsluten som inte landade i den alltid lika pålitlige Henrik Stengårds famn träffade antingen täckande försvarare eller staketet bakom mål.
När slutsignalen ljöd, efter domarens snåla tillägg, var frustrationen påtaglig, dock utan några sura miner eller dåligt sportsmanship. Det var snarare en självrannsakan och besvikelse som präglade det rödvita manskapet, tydligast av Kapten Jahrens primala vårskrik som ekade över Åsen. En talande bild för en av årets första fina vår-kvällar där solen strålade för Stureby.